”Så enkelt som att ta på sig sina skor och gå ut”

Att naturen har en läkande kraft har vi hört, men för naturfotografen Tommie Svanström Ohlson var det trädens stabila stammar och gröna kronor som var räddningen från panikångesten. Skogens lugnande inverkan blev hans FUNC.

Det började med att det var jobbigt att åka buss. Han åkte kortare och kortare varje dag.

– Till slut gick jag bara till busshållplatsen och hem igen.

Det slutade med att Tommie hoppade av skolan i slutet på 7an, blott 13 år gammal. Mörk framtid kan tyckas, men så kom brorsan hem från Kosovo med en present som skulle förändra Tommies liv.

– Han hade köpt en kamera till mig. Jag började fota det som fanns i trädgården: blommor, flugor och bin. Jag tog mig ju ingenstans.

Tommie satt på sitt pojkrum i nästan tio år utan att gå ut. Han var medveten om att han hade ett ganska stort problem. Men till slut började längtan efter andra motiv bli starkare än rädslan för att gå ut och han började utmana sig själv att ta sig längre hemifrån – ut ur den bubblan han levde i – och gav sig ut i skogen.

– När jag var i skogen tillät jag mig att bli dålig, för att jag var själv. Men då mådde jag inte dåligt, för där var det ingen som brydde sig. Jag försökte nästan frammana ”men må dåligt NU då” men det gick inte, berättar han och fortsätter:

– Jag började vara ute mer och mer i skogen, gjorde en eld och kunde sitta på en stubbe i flera timmar och inte göra någonting. Jag märkte att jag mådde jättebra av det.

När lugnade sig panikångestattackerna?

– Det var nog för åtta år sedan när jag började jobba på innovationsbyrån Sticky Beat. Det var mitt första jobb. Jag hade blivit utförsäkrad och visste inte vad jag skulle göra.

Försäkringskassan ville lämna över honom till arbetsförmedlingen, men han kunde inte ta sig till arbetsförmedlingen för att han inte kunde ta sig in till stan. Tommie hade då inte varit i Karlstad centrum på tolv år.

– De ville inte komma hem till mig utan hävdade att mötet skulle ske hos dem. Så jag kunde inte få några pengar, men de fixade en praktikplats åt mig. Som jag så klart inte kunde ta mig till. Jag fixade en praktikplats själv istället på Sticky Beat. Jag kände mig trygg för jag kände personer som jobbade där.

Ett jobb och ett stort fotointresse som tog honom ut i den värld som tidigare verkat omöjlig att nå. En stor utveckling som person och Tommie har lärt känna sig själv på vägen. Han lever fortfarande med den psykiska ohälsan, men för varje dag som går lär han sig att leva med den och hantera den.

– Jag har fortfarande panikångesten med mig i ryggsäcken, men jag känner min kropp och känner igen signalerna väldigt väl. Då är det bara att sätta sig, ta det lugnt, åka ut i natur eller bara gå en sväng. För mig har det alltid varit viktigt att kunna åka iväg och vara ensam för att kunna hantera det.

Tommie berättar att den fina relationen till naturen kommer från tidiga år.

– Tack vare att mina föräldrar tog med mig ut i skogen tidigt så har skogen alltid varit en trygg punkt för mig. Pappa hade alltid en väska packad med yxa, kniv och ved. Vi stack rätt ut i skogen så fort det var en fin dag. Jag har med mig det där spontana att bara ta sig ut. Samma nu när jag fick min dotter, jag vill att det ska vara så. Så enkelt som att ta på sig sina skor och gå ut.

Efter nyår i år bestämde sig han för att sova ute mer. Nu sover han ute minst en natt per vecka. Ibland äter han middag med familjen innan han packar ihop och åker ut. Ryggsäcken är bara fylld med sovsäck, liggunderlag och tält. Och så klart kamerautrustningen.

Klockan ställer han sedan 15 minuter innan soluppgång, packar ihop och fotograferar. Åker sedan hem och tar en dusch innan han ger sig iväg till jobbet.

– Jag sover jättebra när jag är ute i skogen och mår väldigt mycket bättre när jag kommer därifrån. Det har en lugnande effekt på mig och jag kan sitta hur länge som helst och bara titta. Speciellt på vintern när man har en eld som sprakar.

"

Jag kunde sitta på en stubbe i flera timmar och inte göra någonting.